Jag klagar mycket på att det är kallt nu, för det är fasen kallt. Jag jobbar i stall och ridhus, det är till och med apkallt. Sedan förra fredagen har jag dessutom jobbat extra i princip varenda dag, en dag stod jag i ridhuset fyra lektioner i sträck. Det är fyra timmar. Det blir riktigt kallt. Men idag på vägen hem när jag funderade på om jag skulle fortsätta gå eller lägga mig i diket och dö mindes jag faktiskt något mycket, mycket kallare. Vintern med Aron.

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte kommer ihåg vilket år det var, men jag skulle gissa att det var runt -98-99 eller så. Jag red en underbart söt liten rar häst vid namn Aron Smith. En travare som var extremt rädd för vatten och sjukt misstänksam mot pensionärer i stövlar. Men i övrigt en mycket godmodig herre. Den vintern var inte att leka med. Jag minns att vi fick ta pauser i ryktandet för att värma händerna framför värmefläkten i sadelkammaren trots att vi var påpälsade till tusen. Ridturerna bestod i att kravla sig upp, skritta en halv åker, trava en halv, vända, trava en halv och skritta sista halvan. Det var allt kroppen klarade.

Det gällde att inte andas genom halsduken eftersom den frös då, snoret frös i näsan, ögonen gjorde ont och man fick inte sluta handen om tygeln (vilket är en skam att inte göra i vanliga fall) för när man kom tillbaka till stallet fick man liksom kränga ut tygeln ur handen eftersom fingrarna saknade både känsel och rörelseförmåga. DET var fan kallt. Jag kanske inte ska gnälla ändå? Även om elva minusgrader är väldigt mycket kallare än vad jag skulle önska att det var...