Den senaste tiden har jag följt en mammas kamp för sina barn gentemot deras pappa. De har fyra barn tillsammans varav pappan har förgripit sig sexuellt på två av dem. Han har bland annat erkänt 160 våldtäkter på en av döttrarna. Det är en tragisk, hemsk och sjuk historia de genomlider. Monstret har sedan skickat brev från häktet både till mamman och barnen där han ber om förlåtelse och hoppas att de ska kunna fortsätta ses. Vadå för förlåtelse? "Vi förlåter dig för att du tagit ifrån oss vår barndom"? "Vi förlåter dig för att du gjort något fruktansvärt som skadat oss under flera års tid"? "Vi förlåter dig för att du gett oss ett rent helvete att kämpa oss igenom innan vi ens är vuxna"?

Jag blev påmind om en gammal artikel från 2005 som jag läst så många gånger att jag nog inte kan räkna. Den handlar om förlåtelse, och att det inte alls är självklart att man måste förlåta dem som ber om det, och att det faktiskt kan vara rent elakt och arrogant att be någon om förlåtelse.

Att förlåta är inte alltid bäst