Det är lätt hänt, särskilt om man är häst och inte kan bestämma själv var man ska bo och vem som ska ta hand om en. Därför gäller det som hästägare att ta ansvar för sina djur och ge dem de bästa förutsättningar för att må bra.

Min största kärlek genom tiderna har jag hos mig nu, men det finns också några hästar som man önskar att man kunde fått ha kvar hos sig lite till. Jag har två sådana, väldigt olika Gedion och väldigt olika varandra. En som jag saknar men där jag lever på hoppet att han har det så bra som det verkade när han skulle åka, och en där jag önskar att slutet kunde ha varit något helt annat.

Det är många år sedan nu som jag träffade på honom för första gången. Han var snäll, men otroligt rädd och nervös. De vita märkena på hans kropp indikerade att han någon gång i livet inte haft det särskilt lätt. Om man höjde handen för att klappa honom på halsen ryggade han undan, första gången jag band upp honom i en spilta fick han panik och kastade sig loss. 700 kg häst som ofta stod i valet och kvalet för att fly undan människorna omkring honom. Jag jobbade en del med honom under tiden han var i karantän och han lugnade sig lite allt som tiden gick, men osäkerheten fanns kvar länge.

Han var en sådan häst som man inte kunde gulla och locka på, men man fick inte heller ta för stor plats. Av det första blev han arg och osäker, av det andra blev han rädd och osäker. Det bästa man kunde göra var att vara tydlig med sina intentioner och sedan lugnt utföra det man hade tänkt utan att rygga tillbaka. Man behövde vara trygg i sig själv så att han visste att han kunde vara trygg med dig. Men trots dessa hanteringsproblem var han en gudomlig ängel att rida. Han gjorde alltid så gott han kunde, även om det han kunde ibland kom till korta. Men ja, trots problemen i boxen så hade han ett hjärta av guld, det vågar jag påstå.

Han gick några år i verksamheten men tröttnade till slut. Han såldes till ett hem där vi hoppades att han skulle trivas, och det verkade gå riktigt bra till en början. Det är alltid glädjande när man hittar bra ställen åt sina hästar när man måste släppa dem ifrån sig.

Så småningom träffade jag min fina häst igen. Det gjorde mig oerhört ledsen. Utan att veta vad som hänt honom gick det fort att se att han var tillbaka i ett gammalt mönster av osäkerhet, hans blick var inte densamma och hans kroppsspråk visade att han var allt annat än trygg i sig själv. Man blir ofta ledsen när man har valt att ha djur som en del av sitt liv, men det skänker desto mer glädje att det alltid är värt det. Men när jag såg honom den dagen önskade jag att jag aldrig hade släppt honom ifrån mig. Jag kan fortfarande komma på mig själv med det. Givetvis är jag ingen särskild människa egentligen, jag har inga fantastiska metoder eller annat, men jag hade i alla fall hopp om den här hästen. Det hade säkert funnits hundratals andra som hade kunnat göra det minst lika bra och hålla honom trygg och säker, men det var han inte nu. Det gör ont.

Idag är han inte kvar hos oss, och tyvärr var det det bästa vi kunde göra för honom. Fina minnen är det enda som finns kvar, och jag försöker verkligen att komma ihåg honom som han var när man kunde jobba med honom lös i boxen, de där dagarna när man kunde se glädjen han hade för det han gjorde, de få stunder när han var den som sökte kontakt. Han är en av de som jag inte klarat att ta farväl av, men jag vet att han var i goda händer.

Jag tror egentligen inte på något liv efter detta, men den här själen hoppas jag verkligen hamnade på en bättre plats.