Verkligen inte.

Jag kan vara sämst i Sverige på att laga mat, och det är ingen överdrift. Jag är så ohemma i köket man bara kan vara, och jag är inte ens särskilt förtjust i att äta mat. Jag vägrar ens göra så simpla saker som att koka ägg, för jag tappar bara bort tiden, kommer inte ihåg hur länge de ska koka eller vilken siffra man ska ha plattan på. Stekpanna kan jag knappt ens minnas när jag använde senast, det händer oerhört sällan.

MEN. Just precis, det finns ett men. Jag är fan helt jäkla awesome på att baka pepparkakor. Förra året bakade jag frjorton plåtar, i år blev det bara hälften (för egentligen brukar jag inte baka dagen innan julafton utan tidigare på veckan. Men eftersom jag jobbat i Jkpg i veckan så fick det bli idag).

Antal brända pepparkakor: 0
Hell yes! I'm the king.

Det trodde ni inte va? =P

Uäh, risken är att jag måste släpa mig iväg på ett sånt snart. Idag har jag haft så jävla ont rent ut sagt. Det tog nog mer på kroppen än jag ville erkänna igår när vi tömde ridhuset på allt hindermaterial. För det var ju inte som att det gjorde ont redan innan dess, åh nej. Det har varit jätteroligt att bita ihop för att inte skrika när jag duschat senaste två veckorna eftersom det gjort så förbannat ont att ha händerna över axlarna. Ingen höjdare vill jag lova.

För jag antar att det är hos läkare man börjar som sedan hänvisar vidare till kiropraktor, massör, osteopat eller fan och hans moster beroende på vad man behöver? Eller?

"Keso är köttförs gjord på Mumintroll". Ha ha ha. Ett citat jag nyss läste i en annan blogg. Det ska visst vara ett uttryck som florerar på nätet, men jag måste säga att jag har missat det helt. Vilket inte är jätteovanligt med internetfenomen i och för sig. Men ja, nermalda Mumintroll, helt min humor!

... desto tyngre faller de.

Jag minns att jag hörde uttrycket första gången när jag var lite och tittade på Thundercats. Då förstod jag inte alls vad som menades. Även om de menade rent fysiskt då (om någon minns var det Vilde Bill och Vilda Bell som delade på citatet när de rev ner en apstor flerfotad sak) så gäller det faktiskt mer än bara stor som i faktisk storlek.

Jag har genom åren upptäckt att det gäller för saker som förtroende, tillit och  också. Ju mer jag känner för människor desto värre är det alltid att bli sviken. Då är vägen ner lång och smärtsam, för att inte tala om smällen när man slår i marken.

Ptja, bor man i ett kollektiv så gör man, såhär har vi roat oss de senaste dagarna:

Epic Halloween Party 3 Promo from Alexander Wahlström on Vimeo.

David visade mig det här igår. En specialutgåva av Tim Burtons The Nightmare Before Christmas. Åh, jag vet, det är massa töntiga människor som tycker den är bra, en hel del av dessa människor vill jag inte bli ihopklumpad med, men det går inte komma undan att filmen är såååå bra!

Jag hyser verkligen en löjlig kärlek till filmen som jag sett säkert 20 gånger vid det här laget. Det är en typisk sån där "jag vet inte vad jag ska se för film, jag tar en som alltid är bra"-film. Jag blev superglad när Halloween Town var med i Kingdom Hearts.

Man kan liksom inte låta bli att tycka att det är bra. Karaktärerna är bra, storyn är bra och utförandet är bra. Sångerna är fantastiska. Jag blir superpeppig bara av att höra dem, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka att det är obehagligt ibland (mest när det är spindlar med i och för sig...)

see more So Much Pun

Men det här har fortfarande inte slutat vara roligt!

Jag tror att jag gör det nu i så fall. Jag drömmer ju mardrömmar emellanåt, och det är inte sällan samma som återvänder. Den har varit sjukt plågsam och jag har inte berättat om den för någon, även om jag kanske velat göra det ibland eftersom det är en väldigt specifik person som figurerat i den. Men det samtalet kom av sig. Det kanske å andra sidan var lika bra. För nu känns det som sagt att jag har en förståelse för vad mardrömmen är. Vad den säger mig kanske? Jag är egentligen långt ifrån övertygad om att drömmar är ett sätt för vårt undermedvetna att försöka kommunicera något, men jag har en förståelse för vad den här mardrömmen kommer ifrån. Rädsla. En fruktan för att något skulle hända som nu också visat sig bli verklighet. Men om mardömmen var en förvarning? Nä, det tror jag nog inte.

Jag tillhör dem inte. Däremot är jag överhuvudtaget inte främmande för att se mina fördomar för vad de är och rätta mig efter hur verkligheten ser ut. Men de som inte dömer andra, hur funkar det egentligen? En tanke som slog mig i natt var att det kanske är för att de själva inte skulle klara att bli bedömda? Och att man då i ett försök att komma undan hypocrisy inte gör så mot andra. Det är nog en vanföreställning i så fall. Alla blir bedömda, om inte av dig så av någon annan. Men det är en fin tanke de försöker driva. Jag har dock aldrig riktigt litat på det, för ofta kommer det som ett brev på posten att en dom ändå har fallit över en.

Jag spenderar mycket av min tid med att oroa mig för saker. Det är både stort och smått, saker som berör mig direkt och indirekt, saker jag kan göra något åt och saker som ligger utanför min kontroll. Jag brukar få höra att jag är nojjig, men det har hittills varit befogat oftare än vad det varit obefogat. Problemet kan nog vara att jag inte släpper saker när det är över, utan oron ligger kvar. Tyvärr kan det även stanna även om det varit obefogat, det ligger liksom latent tills det kan passa på att dyka upp nästa gång.

Idag känner jag en oerhörd oro. Jag borde ha kontroll, men jag är inte säker på att jag har det. Därför tänker jag ta till precautions i så stor utsträckning som möjligt. Det måste gå bra.

Alltså, jag vet att jag ibland är alldeles manisk vad gäller språk, men jag kan inte riktigt förstå varför det skrivna svenska språket ser ut so det ofta gör idag: avsaknad av versaler i början av meningar (för att inte tala om namn, jag kräks), felaktiga särskrivningar och total felanvändning av ord. Idag har jag som vanligt stött på något som nästan retar mig till döds, förutom några hemska statusuppdateringar på facebook.

Här är ett utdrag från ett diskussionsinlägg om en aggressiv hund:

"Men ja, han anföll helt provisoriskt och de var såpass kloka att de tog bort honom." Ursäkta?

Alltså, jag förstår att man inte använder ett formellt språk på både forum och facebook och köper det, MEN att skriva rent felaktiga saker? Njaäe, det köper jag nog aldrig.

Det var som sagt en av funderingarna från igår. Förmodligen den största och kanske dummaste. Albin försökte förklara, men jag blev inte nöjd så han fick sammanfatta till att man kan inte lagra el förutom i batterier. Trots ett mycket tappert och uppskattat försök från hans sida är jag ändå inte nöjd.

När jag på morgonen tänder alla lampor måste ju den elen finnas nånstans, oanvänd. Eller när det blåser massor och vindkraftverken är igång, var tar den elen vägen? För det bör ju inte gå åt så värst mycket mer i husen när det blåser, och vi blir ju inte utan el om det är vindstilla. Okej, inte en jättebra förklaring men ni fattar nog.

VAR befinner sig elen som snart kommer bli använd, men kanske inte förrän imorgon? Eller är det helt enkelt så att det finns en uppskattning på hur mycket som går åt på en dag och det produceras därefter? Men det verkar inte heller riktigt rätt, för ibland bör man ju ta vara på den energi som finns att tillgå. När det blåser till exempel.

Hm...

Av någon anledning har hjärnan inte varit på rätt ställe många gånger idag, men det har lett till följande funderingar:

- Hur förvarar man el?
- När bytte Arla symbol?
- Varför, varför, varför vill Varas kommunpolitiker absolut ha Sveriges fulaste stationshus?
- Finns det någon skådespelare som inte har en film som smutsar ner deras CV?
- Varför dröjer det ända till 2014 innan uppföljaren till Draktränaren kommer?
- Kommer mänskligheten någonsin lära sig hur man undviker felaktiga särskrivningar?
- Vilka är svenskans oregelbundna verb?
- Varför är det bara de små kattdjuren som har tungben?


Faktum är att jag funderat på väldigt mycket mer, men jag kommer inte ihåg det för tillfället.