Den senaste tiden har jag följt en mammas kamp för sina barn gentemot deras pappa. De har fyra barn tillsammans varav pappan har förgripit sig sexuellt på två av dem. Han har bland annat erkänt 160 våldtäkter på en av döttrarna. Det är en tragisk, hemsk och sjuk historia de genomlider. Monstret har sedan skickat brev från häktet både till mamman och barnen där han ber om förlåtelse och hoppas att de ska kunna fortsätta ses. Vadå för förlåtelse? "Vi förlåter dig för att du tagit ifrån oss vår barndom"? "Vi förlåter dig för att du gjort något fruktansvärt som skadat oss under flera års tid"? "Vi förlåter dig för att du gett oss ett rent helvete att kämpa oss igenom innan vi ens är vuxna"?

Jag blev påmind om en gammal artikel från 2005 som jag läst så många gånger att jag nog inte kan räkna. Den handlar om förlåtelse, och att det inte alls är självklart att man måste förlåta dem som ber om det, och att det faktiskt kan vara rent elakt och arrogant att be någon om förlåtelse.

Att förlåta är inte alltid bäst

Det är kort sagt kallt överallt. Jag är inte särskilt förtjust måste jag säga. Trots att jag packat på mig hur mycket kläder som helst så fryser jag typ hela tiden. Oerhört enerverande. Särskilt när jag ska sova. Nä, det får gärna ta och bli lite varmare igen. Det är värdelöst med vinter om det inte är jul. Ja, alltså, det är fint med snö men annars är det mest bara tråkigt.

Men jag hoppas att jag inte ska frysa ihjäl inatt när jag sover, det var människor här och pillade med de ickefungerande elementen igår. Jag har dock inte haft tid att utröna om det gett resultat eller inte, men jag håller tummarna. Köket kan dock inte skryta med att det är varmt så jag vågar inte ha för höga förväntningar. Har

I stallet är det också kallt. Inte riktigt lika kallt som ute, men det kan inte vara långt därifrån. Sov lite längre än vad jag hade tänkte imorse (även om jag gick upp ganska ohyggligt tidigt) så var inte ute förrän vid 6. Hästarna kommer ju ut i hagen ännu tidigare så de brukar vara upptagna med att äta, men just idag stod det två gamlingar vid grinden så innan jag mockade gosade jag lite med min bästa vita. Mockade och gjorde klart stallet och tog in honom sen igen. Hann dock inte rida eftersom jag hade snoozat lite länge, men pysslade, gosade och friserade manen lite i alla fall.

Har stått i ridhuset ikväll också, har fått hoppa in och jobba lite. Det är inte heller varmt, trots att jag byltat på mig massor. Dock glömde jag ett lager byxor, så mina lår var hysteriskt inte roliga. Imorgon ska jag beväpna mig med ordentliga vinterskor också, fick skippa dem idag på grund av skoskav. Eller, det hade kanske gått, men jag har dem hellre imorgon när jag ska hålla fem lektioner än idag när jag skulle hålla tre.

Summa sumarum: Jag fryser och tänker förmodligen gnälla om det ett tag till.

Igår skulle jag vara på kurs i Växjö på kvällen. Kursen skulle hålla på till ca 20:30 så det fanns inte möjlighet att åka kollektivt tillbaka till Jönköping då. Så min mycket snälla mor lät mig låna hennes bil. Så i tisdags kväll hämtade hon mig i Falköping så att jag kunde ha bilen fram till idag. Igår morse åkte jag från vara runt åtta och var framme vid halv tio (jag hatar att ha väglus framför mig på 47:an! Går ju aldrig att komma förbi...). Spenderade lite tid här hemma med lite av varje och åkte mot Växjö på eftermiddagen. På grund av en smärre felåkning som renderade i att jag fick ta mig genom typ hela Växjö i rusningstrafik tog det ungefär två timmar innan jag var framme. Så började kursen. Som var lite av en besvikelse... "Kursen" bestod i att kursledaren pratade om det som stod på sidorna i hennes pdf som visades med kanonen, ett dokument som vi också hade framför oss. Presentationen av materialet var i princip "i det här kapitlet står det om...", något som vi hade kunnat se själva om vi hade läst. Så fortsatte det i kanske en timme och en kvart, sedan var det några som hade lite frågor. Sen var det slut. Efter en och en halv timme. Det inkluderade när vi hämtade fika i restaurangen. Så spenderade jag kanske en timme och fyrtio minuter med att köra tillbaka till jönköping och nu ska spendera drygt en timme med att köra till Vara.

Yey, så kul att köra bil! Eller inte... Så säg att det blir sammanlagt någonstans runt sju timmar i bilen för att bläddra igenom papper i en och en halv timme. Sjukt värt.

Fantastiska djur som berört min själ genom åren.

Min älskade

Petersborg Gedion
Connemara
f. 1992
Skatholm Big Chief, Ann's Treasure - Oxenholm Godot



Mina saknade


Bismark
Lettiskt halvblod
f. 1996
Okänd härstamning




Rolling Stone
Svenskt halvblod
f. 1996
Bold Irish xx, Farina - Hertigen

Angelica Hoffman, tävlandes för Alingsås Ryttarsällskap blev för ett tag sedan distriktsmästare i dressyr för ryttare med funktionshinder. Det är riktigt tufft faktiskt. De som tävlar i DM:et rider tre eller fyra omgångar, på lånade hästar. Det betyder att de ibland har 20 minuter på sig att lära känna en häst, hitta knapparna och sedan gå in på tävlingsbanan och prestera. Det är faktiskt riktigt imponerande varje gång hur bra de är på att anpassa sig efter olika typer av hästar.

Angelica som nu stod som totalsegrare i mellandagarna red Gedion den omgången av serier som vi arrangerade i Vara i somras. Hon har ridit honom en del omgångar tidigare i år och brukar ofta vara väldigt nöjd efteråt och ge honom massor med beröm. Och sockerbitar, något som herr Ponny uppskattar mycket! Ett år kunde han inte gå med på grund av att jag tävlade honom själv, så Angelica var väldigt glad året efter när han åter stod till tjänst.

Hos Västergötlands Ridsportförbund finns en kort artikel.

Roligt också att Varaortens Ryttarförening kunde stoltsera med en andra- och en tredjeplats i totalen tack vare Ebba Lindahl och Alexander Hultman .

Det är lätt hänt, särskilt om man är häst och inte kan bestämma själv var man ska bo och vem som ska ta hand om en. Därför gäller det som hästägare att ta ansvar för sina djur och ge dem de bästa förutsättningar för att må bra.

Min största kärlek genom tiderna har jag hos mig nu, men det finns också några hästar som man önskar att man kunde fått ha kvar hos sig lite till. Jag har två sådana, väldigt olika Gedion och väldigt olika varandra. En som jag saknar men där jag lever på hoppet att han har det så bra som det verkade när han skulle åka, och en där jag önskar att slutet kunde ha varit något helt annat.

Det är många år sedan nu som jag träffade på honom för första gången. Han var snäll, men otroligt rädd och nervös. De vita märkena på hans kropp indikerade att han någon gång i livet inte haft det särskilt lätt. Om man höjde handen för att klappa honom på halsen ryggade han undan, första gången jag band upp honom i en spilta fick han panik och kastade sig loss. 700 kg häst som ofta stod i valet och kvalet för att fly undan människorna omkring honom. Jag jobbade en del med honom under tiden han var i karantän och han lugnade sig lite allt som tiden gick, men osäkerheten fanns kvar länge.

Han var en sådan häst som man inte kunde gulla och locka på, men man fick inte heller ta för stor plats. Av det första blev han arg och osäker, av det andra blev han rädd och osäker. Det bästa man kunde göra var att vara tydlig med sina intentioner och sedan lugnt utföra det man hade tänkt utan att rygga tillbaka. Man behövde vara trygg i sig själv så att han visste att han kunde vara trygg med dig. Men trots dessa hanteringsproblem var han en gudomlig ängel att rida. Han gjorde alltid så gott han kunde, även om det han kunde ibland kom till korta. Men ja, trots problemen i boxen så hade han ett hjärta av guld, det vågar jag påstå.

Han gick några år i verksamheten men tröttnade till slut. Han såldes till ett hem där vi hoppades att han skulle trivas, och det verkade gå riktigt bra till en början. Det är alltid glädjande när man hittar bra ställen åt sina hästar när man måste släppa dem ifrån sig.

Så småningom träffade jag min fina häst igen. Det gjorde mig oerhört ledsen. Utan att veta vad som hänt honom gick det fort att se att han var tillbaka i ett gammalt mönster av osäkerhet, hans blick var inte densamma och hans kroppsspråk visade att han var allt annat än trygg i sig själv. Man blir ofta ledsen när man har valt att ha djur som en del av sitt liv, men det skänker desto mer glädje att det alltid är värt det. Men när jag såg honom den dagen önskade jag att jag aldrig hade släppt honom ifrån mig. Jag kan fortfarande komma på mig själv med det. Givetvis är jag ingen särskild människa egentligen, jag har inga fantastiska metoder eller annat, men jag hade i alla fall hopp om den här hästen. Det hade säkert funnits hundratals andra som hade kunnat göra det minst lika bra och hålla honom trygg och säker, men det var han inte nu. Det gör ont.

Idag är han inte kvar hos oss, och tyvärr var det det bästa vi kunde göra för honom. Fina minnen är det enda som finns kvar, och jag försöker verkligen att komma ihåg honom som han var när man kunde jobba med honom lös i boxen, de där dagarna när man kunde se glädjen han hade för det han gjorde, de få stunder när han var den som sökte kontakt. Han är en av de som jag inte klarat att ta farväl av, men jag vet att han var i goda händer.

Jag tror egentligen inte på något liv efter detta, men den här själen hoppas jag verkligen hamnade på en bättre plats.

Jag har ju ingen ren hästblogg men läser en del sådana och Equilina är förmodligen min favorit. Hon kör en hästblogg-gala i år igen, en kul grej hon började med förra året.

Det slutar aldrig att vara coolt med hjälmkamera. Här får vi följa Paul Tapner när han rider Badminton 2011, han stod som vinnare 2010. Han kommenterar längs filmen vilket är riktig spännande att höra på. Och helvete vad stora en del hinder är. Det säger till och med han själv. "There is nothing easy about it" säger han om ett av dem. Sjukt häftigt är det i alla fall att se hur hästen bara seglar över.

Jag bara älskar Don Rosas serie om Joakim von Ankas uppväxt. Det har jag alltid gjort och häromdagen slog jag nästan volter (om jag nu fysiskt hade kunnat göra det alltså) när jag hittade samtliga album i serien på nätet. Så det är vad jag gjorde hela dagen igår när jag ändå inte kunde varken stå eller gå på grund av kroppen. Med en paus för att se Brother Bear dock. Också ett fantastiskt verk.

Men Don Rosas serie var det. Det finns så många bilder som har etsat sig fast på min näthinna sen många år tillbaka. Och då menar jag MÅNGA. På den tiden när jag trodde att den yngsta systern hette Hjortensina. Som i själva verket är Hortensia. Inte lätt när man är liten. Men jag tror nästan att jag uppskattar serien ännu mer nu än innan, då var den bara häftig och rolig, nu är den fantastiskt nostalgisk och sinnessjukt rolig. Så, kära fåtal läsare, har ni inte läst Don Rosas serier om Joakims liv än så rekommenderar jag att ni gör det nu!

All hail Don Rosa!

Eller, jag tänkte försöka i alla fall. Det innebär följande:

- Sluta köpa massa onödig saker som tröstchoklad, snus och slarvmat.
- Köra mindre bil och cykla/gå mer.
- Absolut inte gå in på New Yorker vad jag än tror att jag behöver.
- Sälja av hästsaker som inte används.

Hur sjutton jag ska kunna skiljas från mina saker vet jag inte, men samtidigt kan jag inte förstå varför jag samlat på mig fem olika fleecetäcken till Gedion som exempel. Flera av dem använder jag faktiskt ytterst, ytterst sällan. Ett har han nästan alltid i transporten, ett när han badar. Resten använder jag... ibland... Finns förmodligen en hel del till i mina gömmor som jag inte behöver. Jag vet till exempel att jag har fyra oanvända paddar från Mias RS och en fin brösta i storlek full som Gedion inte ens kan ha men som jag sparat av sentimentala skäl.

Har verkligen inte varit min grej de senaste dagarna. I alla fall inte alltid rätt saker. Jag har varit skitduktig på en del, bland annat tvättat en del, städat ena badrummet, städat åt marsvinen och fyllt i papper. Vad jag inte gjort är att städa i mitt rum, sortera kläder, betala räkningar, gå till banken, tvätta hästsaker, städa lite hos mor och far samt putsa av Gedions träns (åtminstone de två dressyrtränsen). Synd att de avbockade sakerna inte är lika många som de kvarvarande. Nåja, ska göra ett tappert försök att få lite mer gjort imorgon, det återstår dock att se hur bra det går. Min sista taktik nu är att skriva ner allt på en faktisk lista och inte bara ha det i huvudet. Jag tycker personligen det är lättare att strukturera upp planen och vara lite effektiv då.

Jag är av åsikten att hästar mer än gärna får gå barfota, under förutsättning att hästen klarar av det smärtfritt. Min egen har bara skor fram, baktassarna klarar sig alldeles utmärkt utan skor. Hade det visat sig att så inte var fallet när jag tog hem honom och underlaget gick från i princip bara ridhusbotten till mestadels skogs- och grusvägar hade jag bett hovlsagaren slå på skor omedelbart. Hästar väljer inte sina människor utan det är vår förbannade skyldighet att se till att de mår bra när de är i vår vård.

Tyvärr är det inte alltid det blir rätt vilket är både sorgligt och tragiskt, särskilt som det i många fall inte borde ha kunnat hända. Det finns ett sådant fall kring en elev vid SLU som är aktuellt nu igen. Information om fallet har nyligen läckt ut utanför den lilla krets som hittills varit informerad. Det handlar om en veterinärstudent som dömts för brott mot djurskyddslagen och djurplågeri. För vad? Kraftig barfotaverkning enligt Strassermetoden som av den tidigare existerande Djurskyddsmyndigheten klassats som onödigt lidande. Enligt Strassermetoden ska hästarna barfotaverkars kraftigt och "gå ur" det onda. Det är visst inte ovanligt att hovarna blöder under verkningen. Studenten ska visst ha undvikit veterinärens rekommendationer mer än en gång och på fullaste allvar tänkt lasta hästen och köra den till Tyskland trots att den hade så int att veterinär bedömt att den inte skulle röra på sig.

Jordbruksverket kommer eventuellt inte att utfärda någon veterinärlicens till studenten, något som jag tycker är bra! Man kan inte hålla på och dalta med alternativa metoder som bara är av ondo.

UNT Uppsala har idag publicerat en artikel.

Okej, jag vet att det inte är världens bästa kvalitet på klippet, men Pete Shelley gör sig nog ändå bäst "live".

Inte vilken tom box som helst så klart, utan de där boxarna där det alldeles nyss stod en älskvärd och vacker varelse. Idag har jag saknat ett par snälla ögon, en mjuk mule och en varm andedräkt. Fastän det finns flera tomma boxar i stallet var det tungt att se just den boxen tom. Nej, det är inte min fina vita som vandrat vidare, då hade jag klappat ihop totalt, det handlar om en av mina fina ridskoleponnyer. En sån där snäll, tålmodig och vänlig sak. Lite stor för många barn men han bar dem ändå så duktigt. Ibland skulle jag hellre jobba med skokartonger så man slapp sakna dem när de inte längre finns kvar...

"De" är alltså mina kära vänner här i Jönköping. Bakgrunden är listan med nya ord som språkrådet offentliggjorde för ett tag sedan. Där fanns det två ord som fina folket fastnade för vad gäller mig: åsiktstaliban och attitydinkontinent. Tack. Vad orden betyder?

Åsiktstaliban: "person som endast tillåter en enda åsikt i en fråga".

Attitydinkontinens: "oförmåga att hålla inne med vad man tycker".

Alltså... ja... det kanske finns en liten smula sanning däri. Ha ha, fast jag är väl superior och får bestämma att alla vill veta vad jag tycker och sedan då vara tvungna att hålla med mig? Nåja, jag uppskattar att mina vänner har humor ;)

Ett ord som dock fick mig att haja till är "tjejsamla" (ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på). Allvarligt? Jag kan tycka att man ofta driver jämställdhetsdebatten så att det blir fånigt, men det här tycker jag nog faktiskt inte är okej. Kunde man inte komma på något annat? Jag menar, här ger man en stor stereotypisk stämpel till bilden av hur man är som tjej, och jag vågar påstå att den inte stämmer särskilt bra...