Okej, jag är lite efter, men alltså?

Makabra bilder: Sveriges kulturminister äter skrikande negerkaka på nationell.nu

Idag, nu äntligen lossnade det lite med skrivandet. Temat för novellskrivningen var svårt och även om jag både tänkt och kämpat så gott jag kunnat med texten jag började jobba på då har den verkligen inte blivit bra. Jag har inte gillat den någonstans. Kanske var den helt enkelt lite för mycket att hantera. Nu däremot blåste jag liv i en annan tanke som jag haft och det har gått riktigt bra faktiskt! Okej, det har varit lite jobbigt, men jag har fått ihop 645 ord idag på den nya storyn och jag hade 700-någonting på den gamla. Med lite jobb ikväll och imorgon också så ska jag nog baskemig kunna få till något som jag åtminstone inte behöver skämmas för. Även om det kanske inte är superbra heller så är det i alla fall inte rent dåligt som det gamla.

Det är i och för sig inte säker att dessa två alaskan malamutes som gick till attack endast var sällskapshundar men det är ett för vanligt fenomen idag; människor som tar hundraser avsedda för arbete och endast har dem till sällskap. Visst kan det säkerligen fungera för en del individer, men många raser kräver antingen fysisk eller psykisk stimulans på en nivå som är långt utöver den nivån som sällskapshundar kräver. Det gäller ju både vinthundar, draghundar och vallhundar och så vidare. De är avlade för att utföra en arbetsuppgift. En border collie till exempel måste ha avlagt ett godkänt vallprov för att ens få användas i avel.

Tragiskt är det i alla fall för alla inblandade i ovan länkade händelse. Något som jag dock funderat på är varför det var just den 28-åriga kvinnan som blev attackerad då hon var den sista att komma av hästen. Det verkar mer logiskt i min värld att hundarna skulle stannat vid första "bytet" eller fortsatt jaga hästarna än att stanna vid den tredje människan. Det finns säkerligen någon anledning, men jag vet inte vad?

Läste att någon tyckte att Howl's moving castle är en familjefilm. Jag har aldrig tänkt på den som det förut. Är det en familjefilm? Jag såg den första gången för några år sedan och jag fattade inte allt då, men jag kanske bara inte var riktigt med. Jag hade nog inte hängt med på turerna kring Sofies förtrollning och Howl's historia med Calcifer. Å andra sidan så minns jag filmer som jag tyckte var bra när jag var liten som jag senare upptäckt fler dimensioner av, så man måste kanske inte förstå allt för att ha nöje av filmen.

Eller, är det helt enkelt en familjefilm fast jag aldrig tänkt på den så?

Det finns liksom en del filmer som jag kan se i princip när som helst, Miyazakis filmer är definitivt sådana filmer. Jag har inte sett en enda som jag inte tyckt varit bra. Visst, jag har inte älskat alla, men de flesta. Nu kikar jag på Howl's Moving Castle. Mest för att jag inte vågade se Inglorious Basterds själv... Den var inte läskig men likväl otäck. Får erkänna att det inte blev många minuter jag vågade se. Dryga 20 kanske. Istället fick det bli Howl. Jag älskar Howl. Fast mest älskar jag kanske Calcifer (Karushifâ på japanska). Jag ser alla hans filmer på originalspråket japanska och har engelsk text till. Engelsk text är mycket bättre än svensk text av någon anledning. Jag föredrar nästan alltid engelsk text framför svensk, även på engelskspråkiga filmer. Men ja, Howl är absolut en favorit hos mig. Liksom Mononoke-hime, Nausicaä of the Valley of the Wind, Spirited Away och My Neighbor Totoro. Ponyo däremot tycker jag är skitläskig.

Jag startade min dag med en lyxig sov- och slömorgon, man får ju passa på när man är ledig! Jag har en hel del som jag ska hinna med idag så dagen kommer inte bli särskilt slö utöver det. Kanske om jag är snabb, men de flesta som känner mig vet att det knappast är en beskrivning som passar, ha ha.

Så att njuta av ledig dag får bli en annan gång för idag kommer bli en upptagen dag. Eftersom jag är en sådan människa som gillar mätbara resultat har jag såklart upprättat en lista med allt som ska göras idag för att kunna stryka och känna mig duktig allteftersom dagen fortskrider. Kruxet är bara att ju mer jag skriver på listan desto mer kommer jag på som jag har missat...

Jag kan ibland bli så jäkla arg och frustrerad över vårt internet att jag knappt kan fula ord så att det räcker till. En del dagar funkar det hur bra som helst, de flesta dagar är det bara några datorer (och andra internetkrävande grejer) som får tillgång till internetet. Trots att vi har trådlöst verkar min dator vara längst ner på listan då jag får vara utan internet från 16-17 på eftermiddagen till 01-02 på natten de flesta kvällar i veckan. Ja, jag vet att det inte är hela världen egentligen, men det finns inte mycket annat att roa sig med på kvällarna. Det känns lite väl att dra igång både surroundsystem och projektorn för att kika lite på film innan jag ska sova...

Min morgon var ett sådant tillfälle. Några rader på facebook gjorde starten på den här dagen såå mycket lättare och trevligare.

Samma sak var det igår. Vår nya chef presenterade sig för eleverna och när eleverna fick möjlighet att ställa frågor var det en som sade "Vi vill ha kvar Annica i höst också". Gotta love being appreciated.

Igår såg jag till slut My week with Marilyn. Precis som det verkade gjorde Michelle Williams en superb insats i rollen som Marilyn själv och var nästan lika vacker att se. Miljöerna och kläderna var också ren njutning att se, men kanske hade jag önskat att få lite djupare bild av några intressanta karaktärer. Jag tänker framförallt på Julia Ormonds karaktär Vivien Leigh och Judi Denchs Lady Sybil Thorndike. Mycket kvinnofolk hittills, jag vet, men i den här filmen var det de karaktärerna som fångade mest av min uppmärksamhet. Nåja, som jag var inne på var både kläderna och miljöerna fantastiska. En stor eloge till människorna på de avdelningarna som verkligen fick det att kännas som att man var på plats. Nästan i alla fall, även om 59:ans vardagsrum kanske inte är riktigt lika classy som Eton eller Marilyns bostad.

Vad gäller Eddie Redmaynes insats som Colin Clark, pojken (man får kalla folk det när de är 23 va?) måste jag säga att jag är lite osäker på om det är hans skådespeleri eller hans karaktärs manus som brister, men jag blir inte helt övertygad. Visserligen finns det människor som inte är övertygande i verkliga världen också fast här får jag känslan av att jag antingen missade en bit av filmen eller att Colin Clark är en både korkad och irriterande slyngel i stil med Harry Potter.

I övrigt är jag nöjd med det mesta, det blir en åtta på imdb (och därmed en fyra på filmtipset) för även om filmen är bra så är den inte en fullträff.

Jag tror ju inte på någon slags övermäktighet här i världen oavsett om det är i form av gud, öde eller karma. Även om jag ibland kan bli en smula benägen att släppa all sans och logiskt tänkande och ge efter för den lättnaden att någon annan bestämmer.

Idag kikade jag på mobiltelefoner. Jag har inte tänkt köpa någon ny, jag är supernöjd med min gamla telefon med plastknappar på som inte kräver visuell kontakt för att skriva sms, men jag blev nyfiken på vad som finns att köpa just nu egentligen. Förmodligen triggat av svikaren Robin som inte längre bär omkring på sin gamla hederliga telefon... Oavsett så finns min telefon fortfarande att köpa, om än till mycket lägre pris än vad jag gav.

Hade nu något som karma funnits hade jag kunnat skylla på det att jag senare på kvällen tappade min telefon i samma betonggolv som jag gjort tusen gånger innan så att skärmen gick sönder. Fan. 10 månader lyckades jag hålla den hel. Jag vill ju inte behöva köpa en ny redan. Premissen för att köpa ny telefon har alltid varit att den gamla måste gå sönder först, det byts inget endast för mitt höra nöjes skull. Med det resonemanget tänkte jag ha kvar min gamla ett bra tag till. Planen är förstörd. Kan man skylla på karma bara för att slippa ta på sig skulden själv? Annars tänker jag skylla på Robin.

Det var ett tag sedan som jag skrev lite ordentligt. Jag tappade ju suget mycket när mitt lite större projekt fick problem i och med att datorn med allt material på kraschade. Sen dess har inspirationen kommit lite i vågor men alldeles för ofta har jag missat att ta tillfället i akt. Idag ska det dock bli ändring! Om nu inspirationen tänker infinna sig det vill säga.

Idag är det nämligen novellskrivning med BLÄCK som står på schemat före jobbet. Även om vi inte verkar bli så många tror jag det blir superkul! Vi har ett intressant tema också med goda förutsättningar att ge kreativa historier som ändå kommer vara ytterst olika varandra.

Länkar till BLÄCKs blogg när det har hamnat material där! Dock kommer det nog dröja lite eftersom novellerna (tidigare i alla fall) varit tänka att bli både korrekturlästa och bearbetade. Fun fun fun! Jag må vara en nörd, men jag är en mycket nöjd sådan!

Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om hur tid är oberäkneligt och hur taggad jag är för morgondagens novellskrivning och massa annat, men jag fick just världens överraskning.

Yoffe och Alex har gjort pannkakor och sitter just i detta nu och äter. De flesta vet att jag älskar pannkakor. Jag brukar äta mina med sockrad grädde eller socker. Eller utan något eftersom pannkakor är fantastiska som de är också.

Jens brukar visst snuska ner sina med salt om han äter dem kalla. Alex har kladdat ner sina stackars pannkakor med bacon och brieost på tub medan Yoffe har bacon och jordgubbssylt på sina. ALLVARLIGT??! O_o Det är bland det värsta jag hört. Förstöra stackars pannkakor på det viset!

Edit: Alex körde just pannkaka med bacon och sötsursås. Var ska jag gömma mig för dessa människor?

Som jag snappade upp när jag kollade på en serie igår: pusillanimous. Enligt tyda.se betyder det "lacking in courage and manly strength and resolution; contemptibly fearful". Så nu vet ni det.

Så det är synd om mig. Lite i alla fall. Släpar mig till jobbet ändå. Ledig på söndag iaf! Heja heja.