Läste att någon tyckte att Howl's moving castle är en familjefilm. Jag har aldrig tänkt på den som det förut. Är det en familjefilm? Jag såg den första gången för några år sedan och jag fattade inte allt då, men jag kanske bara inte var riktigt med. Jag hade nog inte hängt med på turerna kring Sofies förtrollning och Howl's historia med Calcifer. Å andra sidan så minns jag filmer som jag tyckte var bra när jag var liten som jag senare upptäckt fler dimensioner av, så man måste kanske inte förstå allt för att ha nöje av filmen.

Eller, är det helt enkelt en familjefilm fast jag aldrig tänkt på den så?

Det finns liksom en del filmer som jag kan se i princip när som helst, Miyazakis filmer är definitivt sådana filmer. Jag har inte sett en enda som jag inte tyckt varit bra. Visst, jag har inte älskat alla, men de flesta. Nu kikar jag på Howl's Moving Castle. Mest för att jag inte vågade se Inglorious Basterds själv... Den var inte läskig men likväl otäck. Får erkänna att det inte blev många minuter jag vågade se. Dryga 20 kanske. Istället fick det bli Howl. Jag älskar Howl. Fast mest älskar jag kanske Calcifer (Karushifâ på japanska). Jag ser alla hans filmer på originalspråket japanska och har engelsk text till. Engelsk text är mycket bättre än svensk text av någon anledning. Jag föredrar nästan alltid engelsk text framför svensk, även på engelskspråkiga filmer. Men ja, Howl är absolut en favorit hos mig. Liksom Mononoke-hime, Nausicaä of the Valley of the Wind, Spirited Away och My Neighbor Totoro. Ponyo däremot tycker jag är skitläskig.

Igår såg jag till slut My week with Marilyn. Precis som det verkade gjorde Michelle Williams en superb insats i rollen som Marilyn själv och var nästan lika vacker att se. Miljöerna och kläderna var också ren njutning att se, men kanske hade jag önskat att få lite djupare bild av några intressanta karaktärer. Jag tänker framförallt på Julia Ormonds karaktär Vivien Leigh och Judi Denchs Lady Sybil Thorndike. Mycket kvinnofolk hittills, jag vet, men i den här filmen var det de karaktärerna som fångade mest av min uppmärksamhet. Nåja, som jag var inne på var både kläderna och miljöerna fantastiska. En stor eloge till människorna på de avdelningarna som verkligen fick det att kännas som att man var på plats. Nästan i alla fall, även om 59:ans vardagsrum kanske inte är riktigt lika classy som Eton eller Marilyns bostad.

Vad gäller Eddie Redmaynes insats som Colin Clark, pojken (man får kalla folk det när de är 23 va?) måste jag säga att jag är lite osäker på om det är hans skådespeleri eller hans karaktärs manus som brister, men jag blir inte helt övertygad. Visserligen finns det människor som inte är övertygande i verkliga världen också fast här får jag känslan av att jag antingen missade en bit av filmen eller att Colin Clark är en både korkad och irriterande slyngel i stil med Harry Potter.

I övrigt är jag nöjd med det mesta, det blir en åtta på imdb (och därmed en fyra på filmtipset) för även om filmen är bra så är den inte en fullträff.

Det är ingen hemlighet att jag absolut avskyr de nya filmerna med Transformers. Michael Bay har våldfört sig på några av de bästa karaktärerna som skapats och som förgyllt min barndom. Det är inte okej! Jag grät nästan blod efter att ha sett den första filmen och de andra får jag rysningar av att ens få återberättat för mig. Han har verkligen sabbat ungefär allt han kunde genom att rasera karaktärerna och modifiera lite väl mycket i storyn.

Och inte blir det bättre...

Han gör det igen! Den här gången är det Teenage Mutant Ninja Turtles som han våldför sig på. Hur? Han får berätta själv:


Michael Bay talks Teenage Mutant Ninja Turtles by stuffwelike
Klippet är hämtat HÄRIFRÅN)

Ja, ni hörde rätt. Alien race. Bra jobbat Michael Bay, jag ska aldrig mer tänka tanken att TMNT-filmen kanske hade varit sevärd. Sorry for having a little faith in you.

Jag såg filmen Anonymous nyligen och blev både fascinerad och nästan trollbunden faktiskt. Jag var så inne i filmen att jag nästan missade att gå av tåget i Jönköping...

Men det var en sak som jag hade svårt att samsas med: William Shakespeare var inte snygg. Jag har faktiskt fått medhåll om att så måste vara fallet. Shakespeare kan faktiskt inte vara något annat. Okej, jag vet att det är ytligt, men det är så i alla fall.

Annars var filmen riktigt bra, men det krävs att man är lite fokuserad för att hänga med emellanåt då det är flera karaktärer man måste hålla ordning på för att filmen ska gå ihop. Jag klagar dock inte alls, jag gillar när filmerna har sådana element. Jag är inte jätteförtjust i för enkla storys (såvida det inte är typ Disney eller Dreamworks och annat liknande) utan gillar när det krävs lite tankeverksamhet.

Jag ser faktiskt fram emot att titta på den snart igen för att (förhoppningsvis) kunna hitta lite spännande detaljer som jag missade första gången.


Trailer för Anonymous

Häromdagen såg jag Tintinfilmen från 2011. Jag såg några av de tecknade filmerna med Tintin när jag var liten och fullkomligt älskade dem. Ju mer jag såg dem dessutom desto mer fascinerad blev jag av Kapten Haddock. Så lät jag mig övertalas att se den nya trots att jag var så sjukt tveksam att jag nog egentligen inte ville. Men jag ångrar att jag inte såg den på bio!

Jag gav den fina betyg på både filmtipset och imdb. Det enda jag hade lite svårt att samsas med är att Dupontarna inte heter Dupont utan Thompson och att Milou kallas Snowy. Men ja, jag kom över det väldigt fort för filmen är riktigt bra! Och rolig! Och Andy Serkis är en så oerhört bra Haddock att jag nästan blir tårögd.

Det här är absolut inte det bästa klippet med Serkis, men för de (stackarna) som inte sett filmen än så vill jag inte lägga upp ett klipp som avslöjar alldeles för mycket (vilket flera av filmens trailers gör).

"Solan Gundersen är den typiska morgonfågeln, ruvad och kläckt på den norska sidan av gränsen. Han är född med optimism och har dessutom stickad halsduk, filttofflor och en pigg hjärna. För Solan är det svåra en bagatell, det omöjliga en utmaning."

"Ludvig. En figur med sömnsvårigheter, utpräglad hösnuva och tydlig ångest för genomgripande förändringar. Kom under en slåttermaskin och blev skamklippt, kort i nacken och tjockt vid öronen. Senare funnen under en murken trädrot och förd hem till Felgen där han nu bor. Ludvig är pessimist, saktmodig och trivs bäst på ensamma platser".

Alltså, det är personbeskrivningar som inte är av denna värld. Det gäller även filmen de figurerar i! Flåklypa Grand Prix. Den ser kanske inte mycket ut för världen, det är en norsk dockfilm från 70-talet, men den är så jäkla klockren så det är inte sant!

Den handlar om Reodor Felgen, en cykelreparatör med innovativa idéer som förmodligen skulle göra UppfinnarJocke förundrad. I filmen möter vi ju såklart också Solan och Ludvig som bor tillsammans med Reodor och arbetar med allehanda grejer kring huset. De tre ska bygga en racingbil i världsklass och med den lyckas besegra världsmästaren som tidigare varit lärling hos Reodor. Man behöver inte kunna något särskilt om bilar för att hänga med, utan det är förstklassig underhållning även för oss andra!

Fortfarande skeptisk? Enligt NRK sålde filmen inte mindre än fem miljoner biobiljetter i Norge, enligt IMDB är siffran 5,5 miljoner biljetter. Norges befolkningsantal? Cirka 4,8 miljoner idag.



Från vänster: Ludvig, Reodor Felgen, Solan Gundersen.