Det är titeln på Fredrik Stages krönika på dn.se idag. Jag vet inte riktigt hur mycket jag läst av honom innan, men eftersom svenska språket ligger mig varmt om hjärtat och jag fullkomligt hatar felaktiga särskrivningar (även om det är upphov till mycket skratt. Dock inte med människor, utan åt människor) kan jag inte låta bli att älska krönikan lite. Låt mig ge dig ett utdrag:

"Särskrivningar har den effekten på mig. När ett sammansatt ord skrivs isär tycks all godhet, skönhet och elegans försvinna i tomrummet mellan bokstäverna. Tro nu inte att jag är en språkpolis. Jag älskar slang, anglicismer och fjantiga ROFLMAO-förkortningar. Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk."

Okej, jag är i och för sig språkpolis till skillnad från Stage, men jag är inte fullkomligt allergisk mot de språkliga fenomen han nämner även om det finns många tillfällen när de är högt opassande. Och fula. Men i alla fall. Vidare påpekar han i sin krönika att det inte gäller att peka finger på nysvenskar och ordblinda, utan att man i kampen mot särskrivningar ska sparka uppåt och motarbeta språkfelet hos typ mediebyråer och större företag. Han tar IKEA som exempel och säger att man bör sparka på dem "i synnerhet". Han skriver: "Allra mest skrämmande är att den som letar efter stålben till sina möbler måste omfamna det språkliga förfallet. ”Inga träffar”, meddelar sökmotorn. ”Menade du ’stål ben’?”"

Så ja, tummen upp för Fredrik Stage och hans krönika (Läs den här på dn.se)